Igår, 4 veckor och 6 dagar gammal visade Emilia sitt första leende. Kunde inte bli en mer perfekt upplevelse, då vi alla tre låg och morgonmös på söndagsmorgonen. Hon låg och såg på mig då plötsligt ett litet leende dök upp. Sötnosen vände sig sedan direkt efter mot Mattias och gav honom oxå ett leende. Hon är underbar vår lilla älskling!

Idag har vår lilla Våffla redan hunnit bli en månad, dagen har dock firats med förkylning, stackars liten <3 herregud vad vi älskar denna lilla tjej!

Idag har Våfflan varit på sitt första kalas, när morbror Kim fyllde hela 20 år! Svårt att veta vad hon tyckte, då hon sov igenom hela kalaset ;)

Var roligt att ha nästan hela släkten samlad och lilla Våfflan var självklart den stora stjärnan i sällskapet ;) stolt mamma man blir när har en sån söt dotter <3

Det är svårt det där när det är dax/okej att kunna bege sig ut med en liten bebis. Känns som att det är säkrare att vara bland okänt folk, dvs där inte alla vill känna och bära.. Sen självklart beger vi oss inte ut till större folkmassor, som tex Maxi en fredag kl 16..

Men idag tar vi ett litet steg, vi är nämligen påväg till Thun's ute i Almunge. Ska bli jätte mysigt, hela familjen på utflykt! Gäller att passa på, imorgon är Mattias sista dag som pappaledig, jag o Emilia kommer att sakna att ha papsen hemma ;-)

Idag har lilla Våfflan gjort sitt debut bad. Gissade på att det skulle bli vilda protester (trots nymatad och väl förberedd) just för att det var nått nytt. Visserligen har bebisar legat i vatten länge i magen, men i alla fall..Men gissa..super nöjd och verkade gilla det starkt! :-)

Tänk vad jag växlar just nu, från energiknippe till gråtande mamma..antar att det beror på hormoner..stackars Mattias, när han frågar varför jag är ledsen får han till svar att jag inte vet och att jag inte kan förklara, det känns bara skönt att få gråta och det bara blir så.. Jag hoppas han förstår vad han betyder för mig, älskar han så enormt mycket, han och Emilia är ljuset i mitt liv <3

Idag kom ett blombud, det var från jobbarkompisarna, så himla fin bukett och första gången jag fått ett blombud :-) och lilla Emilia ska oxå få njuta av de när hon vaknat..

Dagen innan var lite kämpig, kändes som det mesta hängde på en skör tråd. Ville bara att dagen skulle gå då vi kunde åka in, "få det gjort" så jag kunde slappna av igen. Oron fanns ju där, ville njuta av att det snart var dax, ändå finns ju en rädsla av att något ska gå snett. Konstigt nog var jag inte rädd för operationen, inte heller kanyler eller ryggbedövning, vilket kanske vore mer "normalt". Det enda som cirkulerade var att jag var rädd för att det skulle göra ont att sätta kanylen. Det cirkulerade olika info om det kändes eller inte, beroende på om epidralen skulle ha gjort verkan eller inte.

Natten gick ganska bra, var nog helt slut efter nervositeten dagen innan. Stackars Mattias, han gjorde verkligen allt för att få mig lugn, många gånger snäste jag ifrån. Inte för att han gjorde fel, utanför just att det snart var dax att åka in till BB och nervositeten låg och lurade. På dagen D ringde klockan 04.30 En timme efter hade vi planerat att åka från Enköping. Fram tills det var det duschning, men dock helt fastande, herregud vad hungrig jag var! Den här morgonen var jag förvånansvärt lugn, vilket kändes riktigt skönt.
På väg i bilen, med en packning som andra säkert skulle ta som flytt var det nu nära. Resan in små pratade vi mer än jag hade gissat innan.

Väl inne i väntrummet, hela 45 min för tidiga. Vi visste sedan vändningsförsöket att det var vi + två par till som skulle göra kejsarsnitt denna måndag. Alla skulle vara på plats kl 07.00 och sen skulle de ta en efter en. Jag och Mattias var helt säkra på att vi skulle bli sist och få sitta och vara nervösa minst till lunch. När vi kom till väntrummet var det tvärtyst, inga patienter eller personal..men strax därefter kom en sköterska och sa att vi var rätt och allt skulle ske idag. Kl 7 dök det ena paret upp, henne hade vi träffat vid vändningsförsöket veckan innan. Denna gång var hon mer lugn i pratet (skulle gissa på nervös..). De hade en dotter sen tidigare och väntade nu en son. Anledningen till hade de skulle göra kejsarsnitt var att hon hade haft en tuff förlossning med dottern. Det andra paret dök upp strax därefter, de hälsade vi alla på, men pratade inte mer med.
Klockan hade passerat strax efter avtalad tid, då en sköterska dök upp. Gissa vad hon sa? "Michaela Lindbäck", trodde inte mina öron, var vi först!? Varpå Mattias sa, jag måste köpa en lott! Nu gällde det, det var äntligen dax!

Vi visades till vårt rum som vi sedan skulle ligga på, rum 5 på våning 3. Barnmorskan frågade hur det kändes, gav mig en vit rock och långa operationsstrumpor. Jag bytte om och Mattias ställde in våra väskor.
Ca kl 8.00 kom hon in och sa att vi skulle vara nere på operation kl 8.20 Hon satte en kanyl i armvecket, efter att ha försökt sätta den i handen som misslyckades. Min största farvåga var att sätta katetern, vilket hon lugnade med att säga att det var hon som skulle göra det sen nere på operation (efter epidralen). Fortfarande nervös över den, men bestämde mig för att lita på henne, dvs att det inte skulle komma att kännas.
Påklädd och klar för operation tog vi hissen ner till operation. Väl därnere var jag tvungen att gå på toaletten (igen!). Vi mötte upp "operationsgänget", kändes riktigt bra med trevliga människor och vi gick in på själva rummet där vårt underverk skulle anlända.

Fick sätta mig på en brits, sen gick allt av bara farten, kändes att de hade gjort detta många gånger tidigare och hade rutin på det. Trots det kändes det bra och de var jätte trevliga och berättade hela tiden vad de gjorde. Hade ett helt gäng runt mig, en satte syrgas och andra slangar för hjärta och puls, samtidigt som en annan började tvätta och förbereda för epidralen. När den sattes gjorde det inte ont. Men ibland kändes det som jag fick "stötar" och okontrollerade muskelrörelser bara kom. De bad mig försöka sitta still, haha ja det var ju lätt..sen blev jag alldeles varm runt rumpan och de la mig ner på britsen. Kontrollerades flera gånger med en blöt pappersbit om jag kände någon smärta, kanylen sattes och jag kände absolut ingenting, helt bedövad. Var inte alls läskigt att vara helt förlamad i underkroppen konstigt nog.
Sen dök det bara upp fler och fler personer och presenterade sig, de var säkert minst ett tiotal personal. Skämtade med de att de alla såg likadana ut (som smurfar!) och att jag inte visste om jag hälsat tidigare eller inte. Varpå en skämtade tillbaka om att det var förhör på namnen på alla imorgon. Med andra ord stämningen var mycket god!

Nu var det nära! Mattias satt vid mitt huvud bakom skynket och i lampan i taket kunde jag se att det blev rött i magområdet, men inte ner än så. Kände mig lugn och förväntansfull. Inte många minuter efter de börjat operationen sa barnmorskan till oss, nu ser jag och de lyfter strax ut er bebis. Helt spänd i kroppen lyssnade jag efter skriket, då ett lite grymtande ljud hördes. Vågade knappt fråga, men tog mod till mig och frågade om det inte skulle skrikas mer. Nej sa de, det låter jätte bra. Hon skrek därefter till ordentligt, då greppade Mattias mitt huvud och bara grät av lycka. Det är något av det finaste jag upplevt och ett underbart minne jag alltid kommer bära med mig. Sen visade barnmorskan upp det vackraste jag skådat!! Var en helt overklig känsla att detta underverk legat o min mage och nu kommit till världen.
Vad blev det?? En liten flicka, kändes som jag vetat det innan hon ens var påtänkt, så det jag känt på mig bekräftades bara. Samtidigt en riktig lycka, en tjej som vi hade hoppats på <3

Barnmorskan och Mattias gick ut i rummet bredvid, vägde, mätte, klippte navelssträng och kontrollerade att allt var bra. Kände mig så trygg att ligga kvar på operationsbordet när jag visste att världens bästa pappa tog hand om vår dotter. När allt var klart där, kom en stolt pappa in bärande på sin nyfödda dotter, redan då snuttades det i luften varpå barnmorskan hjälpte till att lägga henne vid mitt bröst. Hon kämpade på efter maten i det trånga utrymmet mellan mig och skynket. Kändes att de drog och grejade när de sydde ihop mig, men ingen som helst smärta.

Väl ihopsydd var det dax att bege sig till uppvakningsavdelningen, där de bla kontrollerade att känseln i benen började komma tillbaka och att puls- och hjärtaljud på mig var okej efter operationen. Mattias fick bära henne från operationen in till uppvaket, härefter fick hon amma igen då Mattias gick och bytte om till sina egna kläder.

Sen blev vår lilla familj för första gången helt ensamma tillsammans. Vi hade svårt att sätta ord på att detta verkligen skett, hur hade vi kunnat skapa något så underbart..

Vår Emilia "Våfflan" föddes 2013-03-25, kl 09.03
Vikt: 3920 gram och Längd: 52 cm

Nu är vi en familj, helt ofattbart! Lilla Emilia föddes förra måndagen och har nu hunnit bli en vecka

Något som är läskigt är hur sårbar man kan bli. Har fått det förklarat av kompisar som har barn innan, men man kan aldrig förstå känslan förrän man blir mamma! Livrädd för allt som kan hända, kan inte tänka så, men samtidigt svårt och tårarna ligger då nära till hands..nu förstår man varför mamma satt gränser när man vad yngre..Antar att facit är att upprätthålla en bra kommunikation och stötta henne i vått o torrt.

Nä nu dags att sätta fart, idag blir det en tur till mamma o pappa på påskmiddag. Emilia har träffat halva familjen, så idag blir det att träffa alla för första gången!

Bilden är från igår då vi invigde barnvagnen ute på Härkeberga påskmarknad :-)